Ivan Grohar (15 June 1867 - 19 April 1911) was a Slovene Impressionist painter. Together with Rihard Jakopič, Matej Sternen and Matija Jama, he is considered one of the leading figures of Slovene impressionism in the fin de siecle period. Grohar was born in the Upper Carniolan village of Spodnja Sorica, then part of the Austro-Hungarian Empire. From an early age, he showed an interest in art but he could not develop his talent because he was an orphan and lived in poverty. In 1888, the local vicar Anton Jamnik sent him to an exhibition in the nearby town of Škofja Loka, enabling him to spend the summer working in the town of Kranj under the supervision of the church painter Matija Bradaška. He also travelled to Zagreb, where he worked in the atelier of Spiridion Milanesi, until he was conscripted into the Austro-Hungarian Army. He disliked the military life, so he deserted and fled to Venice, in Italy. Left with nothing, he appealed to the Austro-Hungarian consulate. In 1889 a court sentenced him to a short stay in prison and extended his military service by one year. Ivan Grohar: Brna from 1899In 1892, he applied to the Carniolan Provincial Diet for financial assistance to study at the Graz school of painting, which he received. Two years later, he applied for assistance to study at the Academy of Fine Arts in Vienna. This assistance was also approved, but despite his excellent exam result, he was not accepted to the Academy because he had not finished his studies in Graz. He continued his schooling in Graz and finished it at the end of 1894. In August 1896, he opened his own atelier in Škofja Loka. He also worked in Munich, where he attended Anton Ažbe school of art. Back home, he befriended the impressionist painter Rihard Jakopič. In autumn of 1900, he took part in the first Slovene Artistse Exhibition, organised by the Slovene Artistic Association (Slovensko umetniško društvo, SUD). He was elected to the position of treasurer of the SUD, but illegally borrowed money from the association, for which he was sentenced to three monthse imprisonment. On his release, he left for Vienna.  Related Paintings of Ivan Grohar :. | Studija za oltarno sliko | Zetev | The Sower | Moz z vozom | Moz s fesom |
Related Artists:
Johann Georg Grimm
painted Arabische Gasse in
PELLEGRINI, Giovanni Antonio
Italian Rococo Era Painter, 1675-1741 Italian painter. With Sebastiano Ricci and Jacopo Amigoni he was the most important Venetian history painter of the early 18th century. By uniting the High Renaissance style of Paolo Veronese with the Baroque of Pietro da Cortona and Luca Giordano, he created graceful decorations that were particularly successful with the aristocracy of central and northern Europe. He travelled widely, working in Austria, England, the Netherlands, Germany and France.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.